måndag 25 maj 2009

När Gävle kämpade för Hitler!

Sommaren 1941 tog de styrande i Gävle ett kontroversiellt beslut, ett beslut som mörkats av makten i över 68 år, om jag räknat rätt. Gävle allierade sig med Hitler och tredje riket, om jag räknat rätt.

Andra världskriget härjade som värst och ondska i form av nazism och fascism stod mot de demokratiska värderingar som format europa och västvärlden sedan upplysningstiden. Av någon anledning så valde Gävles maktelit att ställa sig på de ondas sida, närmare besämt Hitlers Tyskland. Gävle hade länge varit ett intellektuellt bakvatten. Anledningarna till detta är flera. Vår historia var solkad av slavhandel och maktfullkomlighet. De offentliga avrättningar som vi som län höll fast vid ända långt in på 80-talet avskaffade de flesta civiliserade länder vid 1900-talets början.

Man kan misstänka att allt detta sammantaget gjorde att Gävle som stad och samhälle drogs mot de värderingar som präglade Tyskland under nazist-eran.

Detta gjorde också att Gävle som stad polariserades och alienerades från resten av Sverige. Vi framstod som en skamfläck och folk i resten av landet slutade nämna Gävle vid namn utan sade istället bara "Det där stället" när staden kom på tal.

Så när resten av riket slogs för sin neutralitet och fred så valde Gävleborg att aktivt stödja Tyskland och nationalsocialisterna. Det hela skedde i största hemlighet varför det inte är förrän nu som denna otroliga historia äntligen dras fram i ljuset. Historien förklarar också varför Gävle har två ohyggligt fula parkeringshus mitt inne i stan. Det är nämligen inte en slump att de ser ut som betongbunkrar – det var nämligen det primära syftet för byggnaderna när de konstruerades.

Bakgrunden till varför Gävle valde att ingå denna högst tveksamma allians tros bottna i att Gävles borgmästare var släkt med en person högt upp i den tyska makteliten. Vilken denna släktning var, eller om det ens är sant har dock aldrig kunnat klargöras.

Gävles borgmästare vid tidpunkten för alliansen, Sigismund von Afterskaft:



Och hans katt, Svanzi:



Bland tidigare historiker har en allmänt rådande hypotes varit att Gävles liberala slavpolitik varit anledningen till varför Hitler valde att ingå avtalet med denna ganska obetydliga havsstad i södra norrlands regioner av konungariket Sverige. Men jag anser att det inte helt går att avskriva släktskapshypotesen - det går att ana en viss likhet mellan von Afterskafts mustasch och Stalins mustasch. Om det ligger något i det får framtiden kanske utvisa.

Hur som helst. Alliansen med Hitlers Tyskland gav mycket lite i utbyte för båda parter. Gävle hade inte mycket att komma med och tyskarna hade fullt upp med kriget och provinsiella affärsrelationer med en liten skitstad uppe vid nordpolen stod långt ned på agendan.

När krigslyckan vänt för Tyskland och nederlaget närmade sig fick gävleborna kalla fötter och började alltmer oroa sig för att de allierade fått nys om den oheliga alliansen. Man befarade att staden skulle invaderas av engelska och amerikanska styrkor. Ett antal krisplaner arbetades fram. Man kom fram till att det troligaste scenariot var att de allierade skulle anfalla staden med en amfibieattack upp längs gavleån för att på så sätt snabbt kunna storma slottet – och om slottet föll var staden förlorad. Det enda försvar som fanns där var ett armborstregemente som vid den här tidpunkten var ganska föråldrat.
Det bestämdes därför att det barnhem för föräldralösa, fattigsjukhuset, djurhemmet för övergivna hundvalpar och gratisrestaurangen för mindre bemedlade som låg strax invid torget skulle jämnas med marken för att ge plats åt två nya befästningsverk. Efter att det slutförts skulle gavleån och slottet lättare kunna försvaras på ett effektivt sätt.

Bilder på försvarsverken som de ser ut idag:





Nervositeten i staden ökade alltmer och paranoja började breda ut sig. Tidningarna publicerade extra bilagor som spädde på jänkarskräcken. Det här är ett kopparstick från en bilaga som Gefle Dagblad publicerade våren 1943. Rubriken var:

Nu dör vi allihopa!


Det hela följdes upp dagen därpå med den extremt spekulativa, och helt osanna krigsbilagan:

Vad var det vi sa!




Tidningens chefsredaktör fick utstå mycket kritik efter kriget på grund av dessa två bilagor. Hans avrättning på torget ett par månader senare beskrevs av vittnen som det mest utdragna och grymma de skådat i avrättningsväg.

GD:s chefsredaktör möter sitt öde på stortorget efter kriget:



Den här panikslagna och allmänt paranoida stämningen fick katastrofala konsekvenser tidigt en junikväll 1945. Vädret var vackert och solen hade precis sänkt sig bakom horisonten. Trots detta kunde man ana att det låg något i luften. Denna allmäna stämning missade Gävle kajaksällskap. De hade varit ute på en tur i bukten och paddlade hemåt upp längs gavleån för att så småningom ta upp sina kajaker vid Boulongersskogen, strax ovanför den plats där en kyrka sjunkit ner och försvunnit genom marken ett par år tidigare, eller senare, jag kan ha räknat fel.

När klubbens medlemmar paddlade förbi slottet upptäcktes de av armborstregementet som på order av landshövdingen gick vakt dygnet runt. Regementet signalerade att de var under attack från å-kanten - precis enligt de domedagsscenarion staden förberett sig för. Signalen uppfattades av garnisonen som besatt de nyligen konstruerade försvarsverken. De öppnade eld med allt de hade, en kulspruta samt en katapult mot det intet ont anande kajaksällskapet. Blodbadet var ett faktum. När kul- och stenregnet upphörde var nio av kanotisterna döda och ytterligare åtta allvarligt skadade.

Av en ren tillfällighet råkade en ung Ingmar Bergman befinna sig på plats precis när massakern inträffade. Hans bilder beslagtogs och gömdes i olika arkiv men här kan ni för första gången på jättemånga år, om jag inte räknat fel, se den fasansfulla händelsen ur Bergmans perspektiv:





Det var denna traumatiska upplevelse som fick honom att skapa sina mästerverk några år senare.

Gavleåns stränder färgades rött av blodet från de olyckliga kanotisterna. Men det var försent - katastrofen var ett faktum.

Soldater från slottets armbortsregemente betraktar förödelsen:



Detta blev en väckarklocka för staden och dess styrande. En depesch sändes skyndsamt iväg till de rykande resterna av Berlin där budskapet att Gävle inte längre avsåg hedra vilkoren för den allians staden ingått med Tyskland några år tidigare framfördes. Vad som skedde med depeschen är höljt i dunkel – han hördes aldrig mera av. För de styrande i staden och gävleborna i allmänhet var dock alliansen efter detta ett avslutat kapitel.

Eftertankens kranka blekhet fick staden att kollektivt försöka tysta ner hela det pinsamma och svarta kapitlet i stadens historia Försvarsanläggningarna bygges i största tysthet om till parkeringshus – en funktion som byggnaderna fortfarande har. Men vandrar man längs Drottninggatan och Kyrkogatan ned mot heliga trefaldighetskyrkan så kan man fortfarande skönja deras ursprungliga funktion form av grova betongytor och öppna skottfält ned mot å och slott.

Historiska bevis:





Att gävleborna i gemen inte känner till sanningen får nog tillskrivas styrkan i den kollektiva lögnen. För det är väldigt naivt att tro att någon skulle gå på en sådan bluff. Vilken stad skulle uppföra två så ohyggligt fula parkeringshus mitt inne i stadens centrum? Varje någotsånär begåvad människa förstår väl att parkeringshus, i den mån de byggs inne i centrum grävs ner eller åtminstone ges en mer estetiskt tilltalande utformning.

Det hela blir ännu mer absurt när man inser att Gävle som stad grävt ner en galleria, "Nian" under jord och sedan lagt det s.k "parkeringshuset" ovan mark. Vem tror på en sån sjuk historia?

Det olyckliga kajaksällskapet fick ersättning från Brottofferfonden och de omkomna begravdes i ett för ändamålet uppfört mausoleum inne på gamla kyrkogården. Som en sista hyllning till de fallna begravdes de i sina kajaker. Tittar man in genom mausoleumets fönster kan man än idag se kajakerna staplade längs väggarna i den röda tegelbyggnaden.

Inga kommentarer: